When the moon is in the Seventh House

Så där var jag, mitt i apriket. Till vänster satt en schimpans och till höger hängde en orangutang. Båda tittade mycket skeptiskt på mig och jag funderade på vad det kunde bero på. De började sedan kasta saker på mig och jag blev än mer konfunderad, hur skulle det här gå? Skulle jag, Robinson-Mlo, avsluta mina dagar som orangutangföda en solig lördag på Skansen? Sen kom jag på vad deras skepsis grundade sig i. Jag hade ju fortfarande på mig pingvindräkten!

När jag hade kravlat mig ur den tighta, svartvita utstyrsel som så subtilt givit mig inträde till detta Robinsonmecka, så inledde jag del tre i min listiga plan för att öva inför mitt stora äventyr. Jag sade ”hej då” till O. Rangutang och S. chimpans och låtsades vara vanlig mänska ett tag. Jag gick runt apburen, pekade, håhå-ade, tog mig för magen och guppade lustigt samtidigt som jag sade saker som ”De små krabaterna” och ”De ser så mänskliga ut”. När de kära primaterna hade vant sig vid min närvaro som turist skred jag till verket. Sakta drog jag mig undan till den närliggande toaletten och skrattade holistiskt.

När jag låst dörren och försäkrat mig om att inga apor skulle kunna ta sig in så plockade jag upp djungeltelegrafen och kontaktade Jonas. Han kom med språng och hade gjort som jag bett honom. Tidigare på morgonen när jag hade funderat ut min plan så ringde jag upp Jonas och gav order. ”Raka av dig allt hår på kroppen, lägg i en säck och möt mig på Skansen!” Han var lite tveksam först men jag trugade och lovade att köpa Planet Earth på dvd till honom och då gick det som en dans. Till saken hör att Jonas har ett härligt lurvigt skägg och en lätt rödaktig ton på sin behåring så jag skulle alldeles utmärkt kunna smälta in som orangutang.

Han kom och knackade den hemliga knackningen (”knack, knacketiknack, knack”) så jag öppnade och släppte in honom. Säcken var nästan full och jag vältrade mig i det skönt rödflammiga håret som uppenbarade sig för mina ögon.